Så har det nu blivit så att till och med jag har startat en blogg. Den kommer troligtvis att fyllas mest med politiska åsikter. För några månader sedan skulle jag inte haft en enda tanke på att göra något sådant.
När en kompis för några veckor sedan skickade mig en länk till Oscar Swartz blogg så trodde jag inte mina ögon. Hur kunde något så ofantligt idiotiskt och tandlöst som FRA-lagen ens komma på tal? Jag läste snabbt in mig på frågan via diverse bloggar och gick sedan ut tidigt på morgonen både den sjuttonde och den artonde och protesterade högljutt. Jag satt och lyssnade på debatterna i Plenissalen och fick flera gånger lust att bryta det fina förbudet mot att "yttra opinion" från läktarplats. Vi syntes och vi hördes. Flera ledamöter tittade upp mot läktarna, nästan som om de tyckte att det var konstigt att vi engagerade oss i en politisk fråga.
I första halvlek, som varade till cirka 21:21 den artonde juni 2008, valde 143 riksdagsledamöter att låtsas som att det svenska folket inte fanns. De valde att låtsas som att det inte satt flera hundra människor på läktarna, som att det inte hade dånat utanför byggnaden under dagen, med megafon, trumma och oräkneliga upprörda röster. De valde att ignorera oss totalt. Det kommer de inte att kunna göra framöver.
När vår kära vän privatlivet hade lagts till sin slutliga vila med gravljus och rosor, samt givits en tyst minut, började vi tala med varandra. Vi talade om att inte ge upp. Vi får aldrig acceptera att regeringen har svikit oss och att så kallade liberaler har visat sig vara antingen lättstyrda eller lättköpta. Vi måste låta sorgen vara kortvarig och sedan organisera oss. För det enda som kan rädda oss är aktion. Lägger vi oss snällt nu när förslaget är igenom finns det inga gränser för vad som kan komma i framtiden.
Många tror inte att detta kunde hända i Sverige. Nu har vi lärt oss att vi har haft det alldeles för lugnt och bekvämt alldeles för länge i det här landet. Vi har tystnat. Det som egentligen borde ha utbrutit efter det att lagen klubbats igenom var kravaller, en stor mängd människor som samlades utanför riksdagen och fick rutorna att skaka med sina krav på återställd (så kallad) demokrati. Men vi var tysta.
Det kommer vi däremot inte att vara framöver. Vi kommer att kämpa och engagera människor. De som röstade ja har ingen aning om vare sig vad det är de har röstat igenom, eller vad konsekvenserna kommer att bli.
Som Alice Åström(v) sade i talarstolen: Det är hög tid för mord.
